.
Eftersom nån sa att temat för nästa års 08 Open är Korea bestämde jag mig, innan jag riktigt tänkt över saken, att dra igång ett projekt jag länge sett fram emot med skräckblandad förtjusning, nämligen detta:
Nån sa att man måste ha byggt en Ventura-Spit någon gång och jag har redan konstaterat att det är en helt unik upplevelse...första intrycket är att det är något av det hemskaste jag någonsin sett - gjutstammar grova som trädgrenar och liksom blodådror av plast på de större delarna:
Men sådant fruktar vi inte! Och plasten låter sig både limmas och filas. Så det här får nog bli ett "söndagsprojekt" som jag sitter och skrapar på vid byggmötena...regelbunda och rejäla pauser mellan byggtillfällena behövs nog om jag inte ska bli helt vansinnig!
Man kan ju alltid börja med att rensa upp delar och förse dem med tappar, så det går att få ihop dem.
En kabininredning från en Spit XIV från Academy recyclas. Lägg märke till hur mycket plast som är bortslipad på insidan.
(Vänta nu, var det inte just en Spit XIV från Academy han byggde häromåret...? Ehh, jo. Jag bestämde i slutändan att delarna var bättre än helheten och att de nog skulle återanvändas...:-D)
Någonstans här börjar jag inse varför Ventura är lite kultförklarade...gömd bland den där hiskliga plastdelarna finns det en fantastisk modell. Vilken formkänsla, otroligt skarpa kanter och gravyrer. Har man bara en hög reservdelar så kan det kanske bli nåt...
Å här har vi redan fått ihop flygkroppen! Genast mycket färre delar att hålla reda på. Det kan fortfarande gå hur som helst men på det hela taget har Seafire-bygget börjat långt bättre än väntat!
Jaha, någon kanske undrar hur det gått med detta mardrömsprojekt...? Jotack, det har blivit lite gjort under vintern (i brist på vettig vintersport...).
Insidorna av vingarna var ingen vacker syn. Gjutådror gick rakt igenom hjulhusen. Strunta i det och aldrig någonsin vända på modellen? Icke! Tålamodskrävande att karva bort, men värt det.
Här har hjulhusen fått lite sidoväggar.
Och titta, plötsligt har det blivit en modell! En del slipning, framför allt runt motorkåpan, men inte så väldigt mycket mer än vad jag är van vid. Men vänta, borde det inte finnas fyra automatkanoner...? Jodå, de finns med, grova som telefonstolpar. Nästa projekt blir att såga fram lite såna smådelar ur plasten.
Det har blivit en del jobb gjort med smådelar sen sist. Till exempel med kanonerna - här har de slipats ganska ordentligt, de är fortfarande lite grova men ser hyfsat bra ut ändå. Eftersom de var lika långa har de yttre kanonerna kortats och de inre förlängts med de bortsågade bitarna från det yttre paret (tyckte jag var ganska fiffig där). Att de är ganska grova hade också den fördelen att jag kunde använda metallrör till mynningarna, något som lyfter intrycket på hela modellen.
Här syns också lite andra delar som tagits från en Airfix Spit Mk XIX som köptes för många år sen som reservdelslager.
Herr Ventura påpekar i instruktionerna att spinnern för de motroterande propparna har samma dimensioner som den "vanliga" spinnern för den fembladiga Griffon-proppen och vid det här laget är jag böjd att tro på herr Ventura. Så jag använder hans spinner, den ser bra ut efter det vanliga spacklandet/slipandet/putsandet. Propellerbladen tar jag dock från en Spit 21 från Aero Team (eller nåt sånt, kortserie i alla fall).
Här är alla smådelar uppradade för primer! Högst upp syns en scratchbyggd instegslucka, längst ned några plastark-bitar som ska sitta i luftintagen.
Och så har kanonerna hamnat på plats och efter lite mera spackel och slip har alltihop utsatts för primer. Lustigt hur gravyrerna, som innan knappt syntes, plötsligt hoppar fram. Ändå rätt nöjd så här långt!
Målning! Betydligt enklare än de där Vietnamplanen jag slet med i vintras, även om det var nog så svårt att maska den mörkgrå färgen. Tamyias Sky på undersidan, Extra dark sea grey är ju en lite svårfångad kulör, vissa tabeller anger Tamiya XF 54 som jag dock tycker är alldeles för ljus. Testade att blanda ungefär 50/50 MED XF 63 och jag tycker det fångade nyansen riktigt bra.
Det är märkligt hur alla gravyrer plötsligt hoppade fram så fort de fick färg på sig och plötsligt blev det tydligt att flera av dem var ganska svaga...det visade sig skitsvårt att efterfixa riktigt snyggt så i de flesta fall har jag nöjt mig med att fuska och fyllt i med blyerts.
Alla bilder av Seafire 47 jag sett visar en liten svart plätt alldeles framför vindrutan så det fick bli en sån här också. Och vindrutan är också på plats, ja - en sån här lövtunn vakuumformad sak som jag med hjärtat i halsgropen sågade ut och försökt fästa med vitlim. Det blev inte jättesnyggt, men vi kollar väl inte så noga, visst då?
Undersidan! Känns som att de där panelerna på vingarna är för tydligt markerade men det mesta av dem kommer ändå att täckas av dekaler. Och de där hallonbåtformade bränsletankarna (för jag antar att det är det de är?) funderade jag länge fram och tillbaka om jag skulle ha med men till slut bestämde jag att de är ganska distinkta för Seafire 47 så de fick komma med.
Dekaler! Föga förvånande en hel del jobb med dessa. Man måste alltid vara beredd på det oväntade i Venturaland, tycks det - de där svarta ränderna till vingarna fanns bara med som dekaler till ovansidan, så jag beslöt att måla dem istället. Sen blev det så pass snyggt att jag målade ränderna på flygkroppen också. Nog ett klokt beslut, såna där dekaler brukar ju vara ett helsike att få rätt och Venturas dekaler var INTE samarbetsvilliga...
Herr Ventura påpekar också att om man väljer märkningsalternativet med Korearänder så ska man använda sex nationalitetsbeteckningar i samma storlek som rundlarna på flygkroppen, men det finns inte sex såna på dekalarket. Jag tog ett par i samma storlek som de till vingarna från Airfix Spitfire 22, så de är lite mer enhetliga i alla fall.Den vita färgen är väldigt tunn så de svarta ränderna syns igenom, men det får passera. Börjar känna att man får kompromissa lite om den här ska bli klar:-P
<br/><br/>
En liten glad mun i svart under nosen piggar alltid upp! Funderade inledningsvis på om jag skulle borra upp denna men bestämde att det skulle bli för knöligt, det fick duga så här.
<br/><br/>
Sidenmatt lack och lite silverprickar på det.
<br/><br/>
Färdig! Efter att projektet gått nästan misstänkt bra nästan ända in i mål så inträffade så mycket motgångar på upploppet att jag började misstänka att verkligheten till slut hade kommit ikapp Herr Ventura...delvis pga byggarens "snart i mål-slarv". Raketerna hamnade för långt fram, hålen spacklades igen, målades över och nya borrades upp längre bak. Hålen för landställen hamnade lite för tätt, fick fyllas igen och borras på nytt. Kabinhuven som limmats fast, varefter lite limfläckar slipats ned och målats över, lossnade och tog med sig en rejäl färgflaga. Och till sist, när allt annat var klart, upptäckte jag att fyra av sex propellerblad satt löst...men till slut så!
Nån sa att man ska ha byggt en Ventura någon gång och jag kan bara hålla med - det är en alldeles speciell nära döden-upplevelse. Det finns häpnadsväckande fina modeller gömda i den där plasten. Å andra sidan så kan jag också konstatera att det enklaste sättet att lyckas med en Ventura är att ha reservdelar från tre eller fyra andra skrotade, vettiga Spitfire/Seafire-modeller på lager...i det här fallet följande: kabininredning, landställ, luckor till sporhjul och raketer från Academys Mk XIV, landställsluckor från Airfix Mk 22, hjul och några andra småsaker från Airfix Mk XIX och propellerblad från Aero teams Mk 21. Instegsluckan är scratchbyggd (men det är å andra sidan det enda som är scratch - förutom den ena luckan till sporrhjulet eftersom jag tappade bort en lucka).
På det hela taget nöjd. Inget mästerverk, men ganska bra med tanke på grundmaterialet. Nu får det nog bli något enklare...!
<br/><br/>
<br/><br/>
<br/><br/>
<br/><br/>