Jaha, så var vi klara då. Vi tar väl de olika byggstegen i tur och ordning.
Dekaler fanns det cirka 5000 st. De flesta av de pluttiga texterna är oläsliga men de är viktiga för helhetsintrycket på den här ändå ganska ljusa maskinen, så det var bara att sätta igång. ICMs dekaler är tunna och hugger bra, men måste behandlas med viss försiktighet - det blev en del hundöron på vägen. Men jag sumpade bara någon enstaka.
I fråga om oljevask bestämde jag mig för att more is more. Det blev kanske en liten aning för mycket ändå. Men bara kanske. De alu-målade delarna av undersidan blev onödigt spännande här. Jag väntade lite för länge med att gnugga bort vasken så den hann sätta sig för hårt, och när jag skulle gnugga bort den så började färgen släppa. Lite extra färggduttande, lite mer oljevask, lite mera färgsläpp...till slut blev det acceptabelt, det ser faktiskt värre ut på bilden. Dessutom så döljer den där enorma tanken rätt mycket. Och det är ju trots allt en undersida, eller hur...?
Vindrutan blev lite oväntat knepig att få till. När den där grejen som täcker instrumentbrädan är på plats bildas ett spår där man ska trycka ned rutan och hur i hela friden fixar man det utan att det trycks upp lim på insidan av rutan? Efter några olika försök klämde jag den bara på plats och fäste genom att dutta på lite utspätt vitlim i skarvarna.
Det är nästan komiskt hur man ofelbart lyckas göra just de där missarna man anstränger sig för att undvika. Här lyckades jag till exempel på något sätt kladda på alla tre panelerna. Efter en stunds tappert svärande samt slipande med olika våtslippapper och gnuggande med tops så syns det inte allt för mycket, huven är bara lite mer högglansig än vindrutan. Man får tänka att det är lite imma på insidan eller nåt. Men om någon har något tips om hur man får till den där extra högglansen efter att ha polerat en klarplastdel så tar jag gärna emot det!
Vid slutmonteringen, som gick ganska fort eftersom landställen redan är på plats, kom biblioteket till nytta. Pricken över i:et blev lite försiktiga streck i ljusgrått på nosen för att få den svarta panelen att se lite mer sliten ut.
Och så blev det. På det hela taget är jag väldigt nöjd, somliga saker hade kunnat bli bättre, det mesta tog lite för lång tid, men å andra sidan också det svåraste bygget på länge. Nu: mot nya höjder...!
