Ja, vad var det som hände egentligen…? Det gick ju så bra. Tills dekalerna skulle på. De stora gick bra, men de små löstes upp, en efter en. Småsvärande såg jag hur alla dessa små varningstexter (stig inte här!) gick förlorade. Jag penslade på flytande dekalfilm och räddade några, men ni vet hur det är när en modell plötsligt inte känns lika kul längre. Det känns som att man liksom tappar det. Till slut hade jag bara förbandssiffrorna kvar. Jag skulle förbereda med lite Micro set, men råkade ta dekalfilmen i stället. Tips: gör inte detta. Den fräter rakt igenom färgen ned till plasten. Nya svordomar, fram med färgsprutan för att laga med lite grön färg. Men hur skulle jag skydda kronmärkena? Jag vågade inte maska med tejp, utan försökte istället med häftmassa. Tips: gör inte detta heller. Större delen av dekalen hängde med fästmassan. Och jag hade inga fler kronmärken.
Vid den här punkten gjorde jag nåt jag inte gjort på många, många år: slängde modellen i väggen och sedan resterna i papperskorgen. Efter att ha fotat några av de större brottstyckena, då. Oerhört tillfredställande, nästan renande. Naturligtvis insåg jag sen att det hade varit smartare med nåt slags mer "kontrollerad skrotning" men det hade ju inte varit lika kul.
Så nu är vi tillbaka på ruta 1, med en ny modell som genast beställdes. Och därmed med chansen att göra om och göra i alla fall lite mer rätt. Till exempel kan man vänta med att måla tills all fotoets är fastlimmad. Fotoets fäster ju MYCKET bättre (eller ja, i alla fall mindre dåligt...) på plast än på färg.
Jag tänkte också att jag skulle försöka göra något åt en av modellens riktigt svaga punkter, nämligen vingarnas undersidor och den usla passformen vid vingroten. Till slut nöjde jag mig med att såga loss vingrodren, jag är inte säker på att det blev så värst mycket bättre.
I övrigt flöt det på rätt fint här. Har man som sagt redan gjort allt en gång så…här har det redan blivit dags för målning. Eftersom burken med Tamiyas XF 58 var slut tänkte jag att jag skulle testa med en olivgrön från Vallejo istället. Den blev alldeles för ljus, och undersidan för mörk.
(Och vad är då det där till höger, som ser ut som en till Mustang…? Ja, det är ett annat bygge som växte fram parallellt. Mer om det i en annan tråd).
För nästa målningsförsök blandade jag den gröna färgen från Vallejo med Tamiyas Olive drab XF 61, jag har svårt att bestämma mig för vad jag tycker om resultatet. Först såg det bra ut, när kronmärkena åkte på kändes det plötsligt på tk för mörkt, men i dagsljus ser det ganska bra ut. Att den där färgnyansen ska vara så svårfångad...! Undersidan känns dock riktigt bra efter ett nytt försök med lite ljusare färg.
Dekalerna gick också bättre andra gången (gör som, gör rätt...). Så här i efterhand undrar jag dock om J 22:orna som märktes med vita siffror och svarta förbandsnummer hade kronmärken på ovansidan av vingarna…? Det skulle de ju inte ha enligt den märkningen (M/40?) Det verkar finnas få bilder på tidiga 22:or och på de bilder som finns är det svårt att se. Nåja, i andra fall har jag tyckt mig förstå att det inte var helt konsekvent på den punkten. Och nu sitter de där i alla fall. Den skarpögde lägger också märke till de yttepyttesmå positionsljusen i vinghörnen.
Lite andra saker passade jag också på att förbättra, ja. Till exempel var jag aldrig vidare förtjust i Marivox lite väl simpla motor. Efter lite olika försök tog jag till slut motorn från en skrotad B5N Kate från Hasegawa, sågade loss vevhuset och satte dit vevhuset från Marivox-motorn. Det blev genast lite snyggare. Luftintagen i vingarna inreddes med tunna bitar av fotoets. Det utsvängda J 22A-avgasröret från satsen var också väl platt och ersattes av en bit böjd gjutstam.
Här har det kommit på lite oljeslask. Sparsamt, dels för att modellen redan kändes väl mörk, dels för att det är få och tunna linjer på ovansidan där slasket inte gör så stor skillnad. Men på undersidan skrämde det liv i lite detaljer.
På väg i mål - eller på väg mot nästa katastrof? Den som lever får se!